10 December

och med det är det bara 14 dagar kvar till Julafton.
Just nu händer det ingenting alls, och jag börjar fundera om våran adress inte längre finns med på kartan. Sitter här alldeles ensam hela dagarna och har det dötrist. Kan förstå att alla faktiskt jobbar och inte kan hålla mig sällskap, men det blir långtråkigt att bara gå hemma själv och vänta.
Har dragit på mig en dunderförkylning som gör att jag blir lite tröttare än vanligt.
Snön som kom förra helgen har nu töat bort och bara lämnat några enstaka spår efter sig. Plusgrader och regn, inte kan man då tro att man bor i norra Sverige.
I helgen ska vi se om vi kan hitta nån fin barnlampa att hänga på väggen ovanför spjälsängen.
Vi ska göra i ordning barnhörnan i vårat sovrum i helgen, det känns spännande och kul.
Vissa stunder känns det som att jag drömmer, att det inte är sant att vi faktiskt får gå igenom detta underbara som händer. När det sparkar och buffrar sådär så magen åker fram och tillbaka som om det vore en alien som bodde där inne, då känner jag mig så lycklig och tacksam.

4 December

Precis hemkommen från Ultraljud. Dom små håller verkligen på att hulla på sig vill jag lova. Förra veckan sa jag till F att jag tyckte att magen vuxit så snabbt senaste veckan. Det fick jag bekräftat igår när jag var hos Barnmorskan. SF måttet hade på 2 veckor stigit med 13 cm!!!
Hon kom med lugnande ord då hon sa att det var p.g.a att det är två småttingar därinne.
Tyvärr så vill dom inte lägga sig i läge, utan båda ligger i säte. Fast egentligen så spelar det inte alls så stor roll för mig hur dom kommer ut, bara dom mår bra, så mår jag även bra.
I helgen åker vi norrut, hem till Pite. Länge sen vi hälsade på min familj. Ska bli skoj.
Nu dags för lunch och sen inslagning av lite julklappar.

Äntligen..

har snön anlänt till oss. Efterlängtad som aldrig förr pryder den nu backen och träden.
I helgen har vi varit och inhandlat alla julklappar, och det var jobbigt. Det var den sista trippen till stan för min del, för nu orkar jag snart inte gå längre.
Lördag kväll och söndagen spenderades endast inomhus och gick i lugnets tecken. Endast lite framplockning av julpynt och strykning av gardiner.
På torsdag är det dags för ett läkarbesök på morgonen och efter det ett besök hos BM. Fredag dags för UL igen. 4 veckor sen sist, oj vad tiden rusar iväg.
Nu är snart BB väskan packad färdigt och i kväll ska F pröva sätta barnstolarna i bilen så man lär sig hur dom ska sitta innan det är dags.
Skötbordet är ihop skruvat och har även satt upp tre små barntavlor som jag köpte i Danmark i somras.
Nu är det bara dom små som fattas, sen är allt klart.

Den närmar sig...

Julen alltså. Med stormsteg kommer den nog att hinna före snön i år skulle jag tro.
Har inte börjat med nåt pynt än, men det kommer förmodligen till helgen. Då är det ju 1:a advent och då är det visst legalt i vårat hus att sätta fram adventsstaken, julgardinerna och som bäst pryda fönstren med stjärnor.
I måndags var vi på första träffen med föräldragruppen.
Vi fick se en film och sitta i smågrupper som var indelade på vilken vårdcentral man tillhörde, allt för att lära känna varandra. Det var skoj. Nästa gång, profylax. Vilket känns lite pirrigt.
Har ju varit sjukskriven sen i mitten av September p.g.a foglossningar och hot om förtidsbörd.
Först i morgon får jag utbetalning av F-kassan. Långa handläggningstider dom har på det bygget vill jag anse. Bättre sent än aldrig iof. Kommer så lagom till julklappshandeln.
Duplex lever om en massa och ibland tror jag dom rentav ska krypa ut ur huden på mig.
Buffrar och bökar som aldrig förr och upptar numera hela min mage vilket gör att det inte finns mycket plats för mat. 43 dagar kvar tills dom är beräknade.
4 veckor kvar till jul och jag förstår inte hur julmaten ska rymmas. Men det är väl bara ett världsligt bekymmer.

Lördagmorgon...

..och sömnbristen fortsätter att förfölja mig.
Trots att jag byggt en skidbacke på min sida av sängen är det dock bara till föga hjälp.
Har tungt att andas när jag lägger mig ner, känns som om jag rentav ska svimma.
Krabaterna i magen börjar bli olika varandra i sitt rörelsemönster. Dom sover och leker på lite olika tider, lite ovant men samtidigt kul att uppleva att det verkligen är två olika individer som frodas därinne.
Sammandragningarna ökar för varje dag och trycket neråt börjar kännas lite olustigt. Inte så att jag är särskilt rädd, men visst lite fundersam. Jag vilar så mycket jag kan och det blir mycket filmtittande under dagarna. Förut var jag kräsen vad gällde film, nu kan jag se på vad skräp som helst bara det är nåt som kan hålla mina känslor och tårar i schakt.
En lugn dag idag utan några större infall än en fika på stan och köp av en julklapp.

Höstrusk

Vintern som så fint har prytt tomten är nu borta, endast små enstaka högar av något som man kan förknippa med snö ligger utspridda lite här och var. Regnet kom för 1 vecka sen och tog snön och julstämningen från mig. Dock så sitter fortfarande suget efter pepparkaksdeg kvar.
Just nu händer det inte så mycket. Går mest hemma här i väntans tider på allt som komma skall. Sover som en kratta på natten, i genomsnitt 2,5 timma/natt, försöker att inte somna under dagen så jag ska vara dödstrött till kvällen.
Igår var det återigen dags för ett besök hos BM. Gjorde en glukosbelastning på morgonen, vilket innebar att jag kl 8.00 infann mig på kvinnokliniken(fastande från 00.00) för att dricka 2,5dl sockerlösning inom 5 minuter. Fyfyfy, det äckligaste jag någonsin druckit. Sen fick jag sitta kvar i 2 timmar för att sedan lämna ett stick i fingret. Som tur va så var allt ok. Sen så besök hos BM kl 11.30. Allt såg bra ut. SF måttet hade ökat med 4 cm sen sist, vilket känns av i andningen. Har nu gått upp ca 12 kilo sen starten vilket jag inte anser vara värst.
Sammandragningarna börjar göra sig påminda flera gånger per dag, dock så håller dom inte i sig så länge utan varar bara korta stunder.
Nu börjar det mesta börjar sakteligen vara klart .

59 dagar kvar

...men resan har varit lång för att komma till dit vi är idag.
När alla IVF och FET försök från landstinget slutat i tårarnas tecken så var det dags att ta nya tag.
5 år sen resan började, 49.000:- fattigare, men på stadigare ben står vi nu här idag och längtar som bara den att dessa veckor ska gå fortare än vi hinner att blinka.
I motgång efter motgång har vi stått vi varandras sida, många gånger utan något hopp om framtiden och en rädsla att vi ska gå skilda vägar.
Men äntligen har framtiden visat tecken på att den finns, även för oss.
Våran resa är inte slut än på långa vägar. Utan jag hoppas att det är nu den börjar.
Ge aldrig upp hoppet! Omän det kan tyckas lång bort så behåll lite i ett rum i hjärtat, för så småningom, när man minst anar det som kommer det krypandes fram.